|
 |
|
 |
 |
|
|
|
|
|
Politikerns lovord av ideellt arbete
|
|
|
|
Med intresse läste jag Gudrun Brunegårds (kd) inlägg i Vimmerby Tidning den 19 juli. Orden är intressanta. Men det verkligt noterbara är den attityd/filosofi , som döljer sig bakom de ibland smått beschäftiga verbaliseringarna. Värdering av ideellt arbete i allmänhet och av pensionärer i synnerhet.
|
Ena dagen för man och försvarar man en politik som konsekvent negativt särbehandlar pensionärerna. Sedan erbjuds vi att bli ”synliggjorda” genom att aktiveras i ideellt arbete. För att sen få en ”klapp på huvudet” av välarvoderade politiker, som inte gör ett skapandes grand utan väl tilltagna arvoden.
Låt mig nu säga att ideellt arbete är en viktig resurs oavsett det gäller arbete med barn och ungdom, inom Rädda Barnen, Röda Korset, Läkare Utan Gränser eller hemmavid inom anhörigvård eller Väntjänst. Men, tyvärr finns det ”utnyttjare/parasiter” i vissa organisationer där ledningen - genom att ta ut fantasilöner/-förmåner - lever skamlöst högt på frivilligarbetet.
Så länge min gamla mor levde - förbi 85 årsdagen - satt hon troget varje lördag på byns ICA affär med sin Röda Kors-bössa. Sen kunde man läsa att Röda Korsets ordförande Bengt Westerberg (f.d fp-ordförande mm) får 800.000 i ordförandearvode, vd Chr. Zettergren har 1.086.129 i lön. Rädda Barnens chef P. Gornizkas lön är 996.006 och chefen för SOS Barnbyar har 847.000. Som jämförelse kan lämnas att Ledaren för Läkare Utan Gränser har en ersättning på knappt 350.000. Motivet för den ganska modesta ersättningsnivån hos Läkare Utan Gränser är ”att det är viktigt att behålla volontärandan i organisationen”. Nu har min mor gått ur tiden och hennes insamlingbössa är ställd på hyllan. Hon fick - dessbättre - aldrig veta hur höjdarna parasiterade hennes och andras ideella insatser. ”Skummade” grädden av insamlade medel som bort användas för verkligt avsedda ändamål.
Låt mig ta ytterligare ett par exempel, väntjänsten och anhörigvårdarna. Har personlig erfarenhet från dessa båda områden. Väntjänsten lämnade jag när jag upptäckte hur kommunerna succesivt och konsekvent flyttade över uppgifter från omsorgen till dessa frivilligarbetare. Kommunal utgiftsexpansion är OK om spenderandet kan förväntas ge unga fräscha röster - inte gamlas, sjukas och utsattas. ”Vi täcker upp med väntjänst, lite bidrag till deras kaffekassa och nån lunch”. Ja, så kunde man ana att politikerresonemanget gick.
Sen anhörigvårdarna, ”dessa vardagshjältar..” Så långt delar jag Brunegårds uppfattning. Anhörigvårdarna är verkliga hjältar, som samhället skamlöst utnyttjar. Oftast helt utan eller med bara en symbolisk ersättning. Trots att alternativet till anhörigvård är institutionsvård med formidabla kostnader. Lakoniskt, krasst på politikervis konstaterar Brunegård ”Om det arbete dessa vardagshjältar utför skulle ersättas med anställd arbetskraft skulle skatterana bli skyhöga.” Alltså politikerna offrar, utnyttjar/parisiterar anhörigvårdarna för att hålla ned skatterna (läs: skapa skattelättnader för ”de redan mätta”) och skapa ständiga arvodeshöjningar för egen del. Ett beklagande av samhällets behandling av anhörigvårdarna hade varit klädsamt (även om det bara var taktiskt motiverat). I stället gläds Brunegård över att anhörigvårdarna bidrar till ett minskat skattetryck.
En gång i tiden sa’ man ”Gärna medalj, men först ordentlig pension”. Idag säger man ”Gärna en insats för min nästas välbefinnande - men först ett väl tilltaget arvode för min röst”. Det frivilliga, ideella arbetet är viktigt och bör uppskattas efter förtjänst. Det bör få enskildas och samhällets stöd - även ekonomiskt. Alternativkostnaderna är vi medvetna om. Men, vi bör som medborgare i allmänhet och pensionärer i synnerhet vara kritiskt uppmärksamma på dom som gärna parasiterar frivilligarbetarna. Det kan vara fråga om att ”skumma” medel för egen girighets skull. Men det kan också vara att genom fagert tal och dunkla motiv flytta fokus från det som är politikernas ansvarsområde.
Avslutningsvis skriver Brunegård ”Att veta och känna att man gör något gott för någon annan kan vara lön nog”. Det är så sant, så sant. Tänk om denna inställning kunde bli rättesnöre för våra politikers ständigt växande girighet och jakt på förbättrade förmåner. Då kanske något litet kunde bli över till en liten guldkant för alla behjärtansvärda ideella insatser. En nåd att stilla bedja om!
F. Lundbäck
Djursdala
|
|
|
|
