|
I februari berättar tidningen om ett sällsamt ekipage som skådats längs Storgatan i Vimmerby.
”Sistlidne lördags afton hade en landtgubbe, som varit inne i Wimmerby och försett sig med en försvarlig florshufva, uti sitt lindrigt nyktra tillstånd fått för sig att han skulle rida på sin medhavfda oxe till sitt hem, en dryg half mil från staden.
|
Till den ändan fastgjorde han på oxens rygg en tom åkkälke och ett tomt skåp, samt satte sig sedan på sitt ök och red barbacka Storgatan utför. Det unga, flanerande Wimmerby fick ogement roligt åt den ovanlige kavalleristen. Småpojkarne hurrade och kastade snöbollar efter ryttaren och hans ´häst´. Då blev oxen skrämd samt höll på att skena i halkan, men gubben tyckte det var roligt.”
Annars är det ett år där spalterna i Wimmerby Tidning fylls åtskilligt med mindre angenäma episoder. För olika faller ödets lotter, speciellt om man är fattig. En luffare, plåtslagargesällen Eriksson från Oskarshamn, blir ihjälslagen i Korka utanför Vimmerby, åt Linköpingshållet till.
Några unga pojkar från Skillingarum misstänks för dådet och efter flera förhandlingar faller domarna mot gärningsmännen som får två års straffarbete.
Till Källsåker anlände en kvinna i 20-årsåldern och hennes tremånaders gossebarn. Sedan gick hon mot Kungsholm mellan Kärby och Almvik och vidare ensam mot Westervikshållet.
”Hennes späda barn hittades ett par timmar senare, vid 8-tiden f.m., nedlagdt i en i Kungsholms ladugård stående vagnshäck. En der bredvid placerad papperslapp innehöll en skriftlig vädjan till välvilliga och barmhertiga menniskor att laga vård om barnet och öfverlemna det åt Lofta kommun. Sjelf ämnade hon, barnets moder, resa till – Indien.”
Senare i veckan anhölls kvinnan, en fru Ståhl från Locknevi socken. Under förhör erkände hon ”att hon utlagt barnet, enär hon ej kunnat försörja desamma, och hade det lagts så, att det lätt skulle finnas av gårdsfolket.”
I Sundsholm, i Wimmerby socken, sitter Johan Adolf Nilsson, sjuklig sedan ungdomsåren. På 35 år har han inte kunnat lämna sjuksängen.
”Mannen har sängen till både bord och stol, men kan med sina styfva, af värk förkrympta fingrar dock skrifva. En kudde bakom ryggen och en brädlapp framför sig på magen, och så kan han dels förrätta åtskilliga små handarbeten och dels skrifva. Nilsson bär sitt hårda öde med tålamod. Ofta hava baramhertiga menniskor ihågkommit honom med penningegåfvor, något som är behöfligt, ty Nilsson är mycket fattig.”
Så det kämpas i stugorna. En annan som ligger i är Hilma Jonsson från torpet Snippen i Södra Wi. Om vintrarna hugger hon famnved i skogen, till sig själv och till bönderna i Halsjöbo. En vildmosse har hon odlat upp till ett bördigt åkerfält och för denna odlingsflit har Hilma fått silversked och en mindre penningsumma från hushållningssällskapet.
”För närvarande arbetar hon med kolning; hon köper skogsskift, hugger sjelf kolveden samt kör den med egen häst ur skogen. När kolen blifva i ordning reser Hilma med dem till Wimmerby jernvägsstation, der de försäljas.”
Snygga stugan har hon brädfodrat alldeles själv, och hon har byggt torpets alla byggnader. Dessutom hjälper hon till på husbondens gård med sådden. Hilma är 50 år och ogift. Hon har sin gamla mamma och en fosterdotter boende hos sig.
”Det torde finnas få sådana duktiga och kraftiga qvinnor som nämnda Hilma Jonsson.”
1901Den 5 juli 1901 skriver Wimmerby Tidning att Wimmerby Skytteförening invigt sin nya skyttepaviljong. Det har varit middag i hotellträdgården där stationsinspektor Bornholm talade för inbjudne och bokhandlare Edholm för fosterlandet och skyttesaken. Vid 4-tiden på eftermiddagen skedde samling å torget och deltagarna, med musik i spetsen, tågade ned till festplatsen i och omkring skyttepaviljongen. Det var strålande sommarväder och minst tusen personer deltog:
”Till slut trådde ungdomen en liflig dansservering, som sköttes utmärkt, var anordnad med läskedrycker, smörgåsar m.m . Belåtenheten var allmän (…) Till glädje bidrog ej så litet ”Jödde”, samt vissångare och komiker.
19021902 invigs Östra Centralbanans järnvägsförbindelse som knyter samman Vimmerby-Hultsfred med Linköping. Självaste Kung Oscar II klipper bandet. Den 13 juni rapporterar Wimmerby Tidning om den stora händelsen och intet har undgått reporterns ögon, allt finns med i den långa artikeln:
”I Lönneberga steg kungen av tåget och samtalade vänligt med flera af de närvarande, såväl ståndspersoner som allmoge.”
I Hultsfred var det 25 minuters uppehåll. Regementets musikkår spelade Kungssången och när tåget lämnade stationen dundrade hurraropen på perrongen där många nyfikna tagit plats. Till Wimmerby kom följet klockan 10 fm, 15 minuter försenat:
”Aldrig tillförne har lilla Wimmerby varit så smyckad och festklädd som denna dag. Flitiga händer hade klätt och dekorerat staden i oändlighet.”
Ett par tusen dukar vajade på flaggstängerna, äreportar hade byggts upp och man sköt salut. Men luften var disig. Flera tusen människor hade samlats i stationsområdet och kungen visade sig i sin ”vackra och resliga gestalt. (…) ”På utlagd matta, emellan skolbarn på led, gingo Konungen och kronprinsen genom stationshuset ut till de väntande ekipagen samt åkte upp till kyrkan.”
Där blev det gudstjänst och sedan färd längs Storgatan. Kungen åt frukost på Wimmerby Hotell och här beskrivs i tidningen exakt vem som satt var och vid vilket bord. Det hålls rikligt med långa tal och sedan rullar Konungen ner till järnvägen igen, för att fortsätta färden mot Södra Vi och Gullringen, och vidare till Linköping, där det blir baluns på stadshotellet och mera långa tal.
9.30 dagen därpå fortsatte en ganska tröttkörd kung tillbaka till Kungliga Hufvudstaden.
19031903 har Wimmerby, Kinda och Hultsfred egna rubriker i Wimmerby Tidning. Flest notiser handlar om Wimmerby med omnejd men det blir allt tydligare hur tidningen också strävar efter att vidga sin domän och bli ett blad även för grannorterna.
Den 6 mars kan vi läsa att Hornborna är missnöjda med postgången ”i det att post på senare tider ej kunnat fås mer än tre dagar i veckan. Hvarannan dag har posten nämligen kommit så sent om kvällarna att den ej kunnat utdelas”. Kyrkoherde Edrén kallar Horn och Hycklinge församlingar till ett sammanträde som blir talrikt besökt. Mötet enas om att inlämna klagoskrift till generalpoststyrelsen med förslag på lämpliga förändringar.
Den 13 mars skrivs om ett lömskt överfall i Kisa. När ”nämndeman A.F. Andersson i Herbergshult, Norra Vi socken, förlidna fredag, kom åkande från Kisa, blef han plötsligt öfverfallen och tilldelad ett så svårt slag i hufvudet, att han för en stund förlorade sansen. Återkommen till medvetande fann han sig släpad från vagnen ned till kvarndammen, och att personer voro i färd med att störta honom ned i vattnet.”
Andersson ropade på hjälp och personer kommer ”tillstädes” så att våldsverkarna måste fly. Räddarna följde Andersson ut till vägen där det visade sig att både hästar och vagn var stulet. Det märkliga var bara, att när Andersson kom hem igen så stod hästar och vagn och allt prydligt inställt i stallet. Polisundersökning pågår, men tidningens förklaring låter inte vänta på sig:
”Andersson är hemfallen åt dryckenskap och begärd under förmyndare (…).”
1904I februari faller kaffepriset med två öre kilot på Stockholms börs. I tidningen varnas det för luffare. De har stulit ost och smör som de sköljt ner med pilsner och spirituosa. ”Dessa pojkar böra i tid agas, annars blifva de troligen sorgebarn både för sina föräldrar och samhället.”
Den 6 maj står att läsa: ”Riksdagen har beslutat, med 172 röster mot 141 ( i första kammaren med 55 mot 50, i andra kammaren med 117 mot 91) att Wimmerby allmänna läroverk skall omdanas till 6:klassig samskola. Detta för vår stad och ort betydelsefulla beslut hälsades i Wimmerby, så fort riksdagens beslut blef här telegrafiskt kändt, med allmän flaggning och andra uttryck af tillfredsställelse. Läroverket, som under senare åren varit 5:klassigt, har denna termin 67 lärjungar. Wimmerby läroverk grundades 1604 och är således 300 år gammalt.”
I juni meddelas att 19-årige typografeleven Herman Isaksson, nyligen anställd på Wimmerby Tidnings tryckeri, drunknat. Ytterligare en person omkom i olyckan, 18-årige Ejnar Dahlström, medan en tredje i sällskapet klarade sig med livet i behåll:
”Af en eller annan orsak, blef troligen först en af dem i lifsfara och då kamraten skyndade till hans hjelp, gingo både Isaksson och Dahlström till bottnen samt drunknade; den tredje lyckades rädda sig.”
Det råder stor förstämning i staden när nyheten sprids.
”Emellertid manar händelsen en hvar att vara försigtig vid badning”, uppmanar Wimmerby Tidning i artikelns avslutning.
Tidningen investerar stort när man köper in en Linotype, en kombinerad sättnings- och gjutmaskin. ”Sättare måste ju finnas i alla fall, men ej så många som förr.” Maskinen gjuter hela rader i en hastighet av sex-sju färdiga rader i minuten. Arbetet blir bättre utfört än när det sker manuellt och ”arbetar som 3 duktiga sättare”.
Det lär finnas 10 000 Linotype-maskiner i användning över hela världen, och nöjt konstaterar redaktionen att de hafva ”således sökt följa med vår tid hvad det tekniska beträffar”.
1905Den 17 oktober var det klart så att vatten blev tillgängligt i gårdarna i Vimmerby. Under ett par dagar hade man provat att de nya vattenledningsapparaterna fungerade ordentligt.
Tidningen skriver:
”Att staden nu fått vattenledning, det tycka vi naturligtvis alla om. Visserligen borde detta ha skett för 20 à 30 år sedan, men bättre sent än aldrig. När vi nu hinna få allt ordnadt med vattenledningen, hoppas man att vederbörande brandstodsbolag sänka premierna eller afgifterna för våra hos dem försäkrade stugor och annan egendom, något som betingas af rättvisa och billighet när samhället och dess skattdragande gjort så stora uppoffringar i och för vattenledningen, som kostat vid pass 170,000 kronor, hvartill kommer densammas årliga underhåll. Abonenterna-gårdsegarne få betala särskild årsafgift, räknadt med 3.kr.pr.rum och eldstad för vattnet.”
Från Kinda berättas i juni en liten notishistoria under rubriken Hon väntade gubben skulle dö:
”I södra Kinda skogsbygd lefde ett åldrigt torparepar, hvilkas af kyrkan helgade förbund närmast kunde liknas vid ett trettioårigt krig.
Emellertid började på senare tiden den maskulina delen att bli skröplig, hvarför den feminina fick ett saligt hopp om att på naturlig väg få skillnad på säng och säte. Förliden vinter syntes sjukdomen bli akut, hvarför den hulda makan för alla eventualiteters skull, och för att snabbt kunna expediera sin sämre hälft till graven, på förhand beställde likkista och tingade körsven till begrafningen. Hennes förhoppning kom dock på skam, gubben kryade på sig, och så fick kistan stå där och skräpa.
Nu äntligen har gumman fått nytta av sina förberedelser, och bör väl derför känna sig som i sjunde himlen skrifver en meddelare till Östg.”
1906I Vimmerby är det vännerna av nykterhet och idrott som ställer till med de stora festerna.
Den 22 juni är det nykterhetsdemonstration, samling på torget klockan 13. Skytteföreningens musikkår spelar ett par stycken, det hålls tal och sjungs Gud är oss en väldig borg. Marsch Storgatan fram under tolv stolta fanor och ut till Prestängen där 2 000 inträdesbiljetter blivit sålda. Handlande Mattsson från Åstorp i Skåne håller föredrag och andra håller tal.
”Talarna applåderades utaf den del af publiken som fylkat sig omkring dem.”
Andra ”njuter ett sorgfritt väsen uti det gröna”, slår sig ner i gräset, skaffar ”läskedrycker, smörgåsarne eller karamellerne”.
Det blir ett rejält heldagsfirande. På kvällen marscherar man tillbaka till torget för möte där församlingen fordrar tre saker: obligatorisk nykterhetsundervisning, ”afsättande af brännvinsmedel till alkoholisthem” och massanslutning till nykterhetssällskapen. Den beslutade resolutionen ”tillställdes statsrådet Hammarsköld, landshövding Cedercrantz, och riksdagsmannen, borgmästare B. Lindgren”.
I juli är det Wimmerby Gymnastik- och Idrottsförening som arrangerar sommarfest. 1 000 personer möter upp. Det är marsch, fyrverkeri och karneval. Nettot slutar på 600 kronor plus, pengar som ska gå till ny idrottsplan.
Den första automobilen rullar in i Vimmerby till storögd beskådan. En olyckshändelse vid tågstationen skördar två liv, en nioårig gosse och hans farmor som gick över järnvägsbanan mitt under en vagnutväxling vilket gjorde att tågföraren hade vagnar framför loket och därmed ingen sikt.
Den 10 december avlider boktryckare Carl Johan Nilsson som tog över tidningen 1862 och som sedan drev den själv eller i kompanjonskap med Axel Wimmerkrantz under närmare 40 år, antagligen fram till sekelskiftet då Wimmerkrantz tog över utgivningsbeviset.
Nilsson nekrolog känns kort med tanke på hans långa och för tidningen avgörande gärning, den avslutas så här:
”Till sin naturell en godmodig människa, var N en af de stilla i landena, som ej gjorde något buller af sig, men skötte sig och sitt arbete på bästa sätt. (…) Inom sitt yrke var gubben Nilsson en af de äldste i Sverige. Heder åt hans minne!”
1907Följetongen lästes med stor spänning och höll kvar läsarna i förväntan inför nästa nummer av tidningen. För redaktören var den perfekt att ta till när annonserna inte räckte för att fylla sidan, och alla tidningar, stora som små, värderade den högt. Så många kände sig kallade att försöka kränga sina alster till redaktionerna, och allra mest attraktiv lär författaren Emelie Flygare-Carlén ha varit. Hon toppade gagelistan när hon 1859 fick 6 000 riksdaler för Ett köpmanshus i skärgården, sannolikt det största honorar en svensk författare dittills fått för ett enskilt arbete.
I Wimmerby Tidning avlöser en följetong en annan, nummer efter nummer, år efter år. 1907 publicerar man H af Trolles ”Östersjöns konung - historisk sjöroman från Karl XII:s tid”, som i ett litet utdrag gav följande läsning:
”Och tiden var inne för honom att fly, fly undan sina fiender, hvilka spanade efter den fridlyste så på land som haf. Han kände till, att såväl svenska, danska och engelska kryssare voro ute på jakt efter honom. Ingen minut var att förlora. Och likväl dröjde han, ty han kunde ej segla bort Magda förutan. Hon var den enda, som kvarhöll honom vid fosterjorden, och hon måste följa honom bort till fjerran land för att påminna honom om den torfva, som sett honom födas och under hvilken hans föräldrar sofvo den eviga sömnen. Rodnaden på himmelen bleknar allt mera. Naturen nalkas, och Magda dröjer ännu.
Då höres ropet, ”en seglare”, från den ena utkiken på klippans topp. Drake spritter hätfigt till. Han skyndar till land, han ilar uppför klippan och kastar kikaren till ögat. Ett leende belyser hans manligt sköna ansigte, och i jublande ton utropar han:
- Det är ’fiskmåsen’, det är hon! Hon älskar mig och skall följa mig till verldens ända!
Hans brinnande otålighet har ingen ro. Återkommen ombord, gifver han befallning, att ankaret skall uppvindas och seglen lossgöras. Hans befallning helsas med hurrarop. Befrielsens timme är slagen, och nu skall det bära af mot söder. Det förlofade landet hägrar med sina njutningar inför korsarernes ögon. Under sång upphissas ankaret, under det att seglen fladdra, lösgjorda från master och rår.”
1908”En häftig eldsvåda utbröt i Kisaborg i Kisa. De tre våningar höga huset, som inrymde två butiker, en manufakturaffär och en charkuteriaffär, jämte bostadslägenheter för husets och affärernas innehafvare Carl Nilsson samt föreståndaren för manufakturaffären hr L Carlsson, nedbrann fullständigt jemte tillhörande uthusbyggnader, hvilka voro sammanbyggda med manbyggnaden.
Af varulagren räddades blott en obetydlig del och af familjernas lösören blef intet räddat.”
Gnistor flög 300 meter från huset och släckningen pågick från 1 på natten till 8 på morgonen.
”Hur elden uppkommit är ej ännu bekant, men det antages att en lampexplosion föranledt den.”
I Vimmerby invigdes Statens Samskola, men de som ville se teatern ”Andersson, Pettersson och Lundström” blev snopna:
”Publiken hade talrikt infunnit sig å stadshotellet, där källarmästaren arrangerat allting klart för teatern. Men det kom inget teatersällskap, utan i sista stund hade från annan person i Westervik till hotellet telefonerats, att Tunellitruppen utan vidare rest till de gutars hufvudstad, det minnes- och ärorike Visby, samt således gifvit Wimmerby en god´ dag utan att säga ifrån derom, samt sålede låtsande som det regnade. Nu läste publikum mer eller mindre vackra böner öfver Turellitruppen samt framhöll med rätta det otillständiga uti dylikt aprilnarri eller ’spektakel’.”
Under vinjetten Hultsfred står att läsa att damkupéerna på tågen tagits bort.
”Detta på den grund att damerna i allmänhet placerat sig i de öfriga kupéerna och då herrarne förbjudits tillträde till damkupén, så har denna understundom stått tom, då det istället rådt trängsel å de för herrarna afsedda kupéerna.”
Så skylten ”Damkupé” togs bort även på sträckan mellan Nässjö och Oskarshamn. Den ersattes med en annan skylt - ”Rökning förbjuden”.
”Anordningen kommer kanske till en början att röna motstånd. Men damerna ha själfva så velat ha det och de stackars karlarne måste af gammalt böja sig för det täcka könets fordringar.”
19091909 får en 47-årig epok i Vimmerby Tidnings historia sitt slut, den nilsson-wimmerkrantska. C. J. Nilsson köpte tidningen 1862 och i mitten av 1870-talet kom Axel Wimmerkrantz in som kompanjon och redaktör. Efter en konflikt i början av 1880-talet startade Wimmerkrantz eget i form av Wimmerby-Bladet, men försöket slog inte väl ut och de två slog sig snart samman igen. Vid sekelskiftet tycks Nilsson ha dragit sig tillbaka, för då övertar Wimmerkrantz tidningens utgivningsbevis och driver tidningen framgångsrikt till november 1909 då han säljer den till bokhandlare Halldén. Skälet till försäljningen är att Wimmerkrantz är dödligt sjuk och i december avlider han.
Nekrologen får kungautrymme med stor sorgekant runt alla numrets sidor. Född i Eksjö 1854, uppvuxen i Vimmerby. Efter en utflykt i landet som boktryckare och redaktör kom han alltså tillbaka i mitten av 1870-talet och började på Wimmerby Weckotidning, som 1884 bytte namn till Wimmerby Tidning. Konkurrensen (framförallt från Wimmerbys Tidning med s) var hård, skriver man, och till en början drog Wimmerkrantz det kortare strået.
”Snart nog började hans tidning taga fart” och senare åren har man ”lyckats upprätthålla dennes tradition såsom stadens äldsta och främsta tidning”.
Den döde hade ett godmodigt gemyt, och ett oförargligt, oförbränneligt godt lynne, aldrig en sur min.
Under sommaren hade Wimmerkrantz förlorat sin maka, för övrigt fosterdotter till boktryckare Nilsson. Äktenskapet var barnlöst så nu sörjes han ”av åldrig moder, och två i Amerika vistande bröder, fosterdotter samt övriga släktingar”.
Efter begravningen var det middag å stadshotellet för ett 80-tal gäster.
|
Författare: Jens Fellke
|
|
|
 |
|
2000 - 2006
Festligt och snöigt årtusendeskifte
2000 firade framför Rådhuset
Rubrikerna måndagen den 3 januari hade ett givet tema: nittonhundratalets övergång i tvåtusentalet.
”Nyårsfirandet på torget utanför Rådhuset i Vimmerby blev precis så festligt som man hoppats. Ovanligt mycket folk kom för att lyssna till högtidstal, höra klockan i Rådhuset slå tolv slag och därpå bevittna ett ståtligt fyrverkeri mellan snöflingorna…
|
|
 |
|
